Grön på snö — en newskis bekännelser

24 mars, 2017Åre, blogg100, Gästbloggare

Happy selfie

Gästbloggare Sarah Bruze är journalist gone copywriter, nyfrälst skidåkare och Åreälskare. Denna smålänning gillar förövrigt acro yoga, har en småtjurig hund vid namn Trixa och anser gulasch vara grytbitar kokt i surkål och paprikapulver.

Går det att lära en fullvuxen kvinna i sina bästa år, med halvpaj kropp och extrem klantighet i generna, att åka utför? Den frågan har jag, av goda skäl, haft anledning att ställa mig själv mer än en gång. Samt ”Är det här verkligen så smart?”. Svaren är ”ja” och ”nja, men ba gör’t!”

Bekännelse ett: Jag är inte helt grön när det gäller skidåkning. När jag var liten åkte familjen iväg på både en och två skidsemestrar. Men det var över 25 år sedan, när jag var betydligt mer orädd och framför allt mycket böjligare.

Bekännelse två: Under tonåren försökte jag mig på att åka bräda. Orsaken var lika delar tonårskaxighet och förhoppningen om att se sådär skibum-cool ut. Jag misslyckades kapitalt. Försök ett resulterade i en spricka i armen. Försök två i en stödkrage. Att säga att jag hade bristande talang på den fronten är att uttrycka det milt.

Men likväl så har själva tanken på att åka utför alltid lockat mig, så när chansen återigen dök upp för två år sedan, då på skidor och vid en ålder av 30+, så tvekade jag inte att ta den.

Bekännelse tre: Jo, jag tvekade. Rejält. När jag stod där högst upp i backen, som visade sig vara svart, så började jag nästan att hyperventilera och gråten stockade sig i halsen. Jag såg framför mig hur jag skulle köra över kanten av pisten, hur mina skakande ben skulle knäckas som tändstickor och hur mycket åt helvete allt skulle gå.

Bekännelse fyra: Det gjorde det inte. Istället blev jag fullständigt biten.

Sedan dess har jag tagit skidlektioner, slängt mig ut offpist i alperna, lärt mig innebörden av njutförsåkning och åker så ofta jag kan till min nya kärlek i livet — Åre.

För känslan av att susa ner för ett berg, känna lårmusklerna bränna av ansträngning, solen i ansiktet och den friska fjälluften i lungorna, den känslan är svårslagbar. Det är en ren endorfinkick och en beroendeframkallande sådan. För att inte tala om att sitta i backen, käka god mat och dricka en välförtjänt öl i goda vänners lag och sedan släpa sig hem och få gå runt i underställ resten av kvällen innan man dråsar i säng, nöjd i både kropp och själ. Finns det något bättre?

Så till alla er som funderar på om ni har blivit för gamla för att utmana ödet och testa lyckan i backen, tänk om! Det är aldrig för sent att lära sig att ha det riktigt gött i livet.

(Bekännelse fem: Även om jag gärna ger sken av det, så har min skidåkning i ärlighetens namn inte varit helt smärtfri. Jag har vurpat, gjort förnedrande felskär i ankarliften, tappat skidor och stavar, blivit uppgrävd när alla kroppsdelar fastnat i lite för djup snö och plöjt pisten med ansiktet, men allt, precis allt har varit värt det.)

//Sarah

 

Skidåkning i Tegefjäll

Happy selfie i Tege

Burgare och bira

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *